IVF 2018

Vi har nu försökt i 7 månader, med akupunktur och örter. Eftersom jag fyllt 43 så har vi inte tid att bara fortsätta att försöka, och dessutom har jag fått endometrios. Det blir ICSI i Riga med PGS om vi nu kommer iväg den här cykeln. Men vad det är jobbigt psykiskt. Jag förstår inte hur man ska kunna planera detta när man inte kan veta förrän några dagar innan det tilltänkta äggplocket om det ska bli någonting eller inte. Tänk om det inte finns några flygbiljetter kvar då? Det hela ska vara en process på ca12 dagar om jag har förstått det rätt, och sedan blir det insättning i en annan cykel. Någon som har tips eller pepp eller själv varit där?

Det kan inte vara missfall?

Aldrig något plus på stickan, och mensen kom som ?beräknat? så de misstänker jag absolut inte :/

Jag har en teori om att det beror på alla hormoner man stoppar i sig. Vi försöker få kroppen att tro att den är gravid och då kanske den också reagerar som om det vore ett missfall när mensen väl kommer.

Har hört detsamma! :) ganska logiskt också såklart!

Haha okej. Alltid kul att höra andras erfarenheter under denna process, speciellt när det är positivt.

Jodå jag mår förhållandevis bra för stunden. Går just nu och väntar på att få sätta in mitt första embryo. Så snart det visar plus på ägglossningstestet..

Så.....ville bara meddela ett jag fick plus på stickan igen!!! Så det var inget missfall förra fredagen:) pratade med läkaren precis och han sa att jag skulle känna mig trygg i plusset.

Känns fantastiskt!

Grattis vad kul för dig

Spännande själv har jag gått in i v 7, 6+2 idag längtar till den 2 maj då vi skall tillbaka till IVF-kliniken för att få titta på den lille med VUL. Min största oro nu är att de inte skall hitta ett pickande hjärta men försöker att slå bort dessa tankar

Hej!

Hoppar in här, även om det känns lite läskigt och utlämnande. Jag och min man är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa, har försökt i nästan på dagen två år nu, och det senaste halvåret gjort utredning och behandlat mig med Letrozol och Ovitrelle för att säkerställa ägglossning. Utöver att jag börjar bli "gammal" (fyller 38 i år), och väger 2 kg för mycket så är det inget fel på oss, ett faktum som på något vis gör det än mer frustrerande.

Längtan och ovisshet har gradvis gjort det allt tuffare att orka med tillvaron, och när jag fick mens idag så var det droppen - nu pallar vi inte med att vänta på de där envisa kilona och sedan kötid hos landstinget, nu söker vi privat och prövar IVF.

Jag har oerhört svårt att prata om detta med min familj och vänner, det är som att hela stora sorgen väller fram så fort jag skall formulera i ord att vi inte kan få barn, och jag bara gråter. Jag som aldrig gråter annars. Jag och maken stöttar varandra förstås och vi kan prata, men ändå - kanske kan det vara en ventil att skriva också här i forumet?

Något av det värsta med hela den här resan hittills tycker jag är att jag blir så hudlös, att det gör så fruktansvärt ont att vilja och längta men inte kunna påverka eller förstå situationen knappt någonting. Och att om och om igen hoppas, men så lika ofta bli besviken. Jag förmodar att det är "normalt", men hur har ni andra hanterat de känslorna?