Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Jag verkar ha en tendens att bli makemisshandlare under förlossningarna...
Första gången högg jag tag i ett av hans fingrar och tryckte så hårt jag bara kunde under en elak värk. Mellan tummen och pekfingret alltså, bokstavligt talat...
Var så nöjd med att jag kunde plåga honom också. Frågade efteråt hur ont det hade gjort, och det hade det inte=) Han hade inte ens märkt det=)
Nu i vintras var det dags för barn nr 2.
Även den här gången siktade jag av någon anledning in mig på ett finger, men vis av erfarenhet så tog jag till naglarna. Snacka om att jag log där inne i lustgasmasken när han faktiskt skrek till och drog undan handen.
BM sa att "lite får man tåla", så han gav mig tveksamt tillgång till hans händer igen=) Fast den här gången började det faktiskt att blöda, så han fick fråga efter plåster när sonen var ute=)
vill ha fler berättelser att läsa....måste ju ha nåt att fördriva dagarna med;)
med första barnet så kom jag in på förlossningen o de kopplade ctg...efter 20 min bad jag om att få gå o kissa(ville bajsa men vågade inte säga det) satt där på toan o försökte bajsa..bm frågade vilken bedövning jag ville ha o jag sa rygg bedövning..hon svarade att hon skulle göra iordning för det o sen komma tillbaka o undersöka mig eftersom hon inte gjort det än....bm gick o jag började vinka i dörr öppningen till blivande pappan som var döv..han kommer in o lutar sig frammåt o frågar vad det är o jag sliter tag i hans hår o får en krystvärk men tror själv att jag är föstoppad...för det ska ju ta sådär 36 timmar att föda barn....bm o uskan kommer in o frågar om det går bra o jag svarar ja.. bm vill att jag kommer o lägger mig så de kan undersöka mig..jag svarar att nej det går inte för jag bajsar...bm väntar ett tag o säger är du klar nu för vi måste unersöka dig nu..jag svarar att NEJ kan man få SKITA ifred här eller....bm är tyst ett tag sedan sähger hon att NU kommer DU o lägger dig här för NU MÅSTE jag undersökaDIG...jag svarar JA JS KAN JAG FÅ TORKA MIG FÖRST ELLER..går surt tillbaka till sängen o bm undersöker mig o säger att ja han är snart ute...3 krystvärkar till sen var det klart....4 timmar från första värk...
andra förlossningen var min mamma med också o blivande pappan..hög som ett hus på lustgas berättade jag att han inte tyckte om mammas mat..30 min från att de slutade försöka stoppa förlossningen så var sonen född..
3dje förlossningen var jag mest bara arg på bm o låg o muttrade för mig själv o tack o lov tänkte jag bara allt för mig själv så inte hon hörde nåt..men guud vad elak jag var;) men 6 timmar tog det från första värk tills sonen var ute..
får se hur det blir den här gången..har bf 27 dec...så får väl återkomma då;)
*favorit* :D
Födde tredje pojken den 9e. Vi visste att det kunde gå fort så vi fick smärre panik när vattnet gick. Som en karatespark har jag beskrivit det, och jag får mer eller mindre skrika på maken att vattnet gått. Han tittar yrvaket upp (klockan var 7.30) och säger "Okej, vad ska jag göra?"
Jag minns att jag fylls av en sådan irritation, så jag snäser; "Ja.... mitt vatten går ju just nu så en handduk vore bra...!!!" Och inte förrän ett badlakan kommer flygande till mig hör jag att maken faktiskt fattar vad som sker och börja rusa runt och ringa och ha sig.
Förlossningen gick fort, 5,5 timmar från det att vattnet gick tills dess att han var ute och jag var allt annat än med från 5 cm öppen. Jag skrek, domderade och försökte be alla runt omkring mig att hjälpa mig/få det att sluta...
Det enda jag minns som kunde vara sådär lite småroligt var att narkosläkaren satt bakom mig för att lägga epiduralen, men han blev sökt på personsökaren hela tiden och ville inte börja på något om han var tvungen att springa iväg. Så hör jag "Nej, det var inte akut", och så ringer den jävla sökaren igen och då hör jag; "Det var hemifrån". Och jag minns att jag tänker i mitt stilla sinne; "Vem i HELVETE personsöker sin man, narkosläkaren på sin jobbsökare när JAG ska få epidural? JAG FÖDER HÄR!"
Tack och lov att jag inte sa något.
Vad jag däremot sa var; "Snääääällaaaaa! SKYYYYYNDAAA!" Sådär bedjande när de började lägga epiduralen. Och det skrattade barnmorskan gott åt. Sedan började jag bara gråta och be om påfyllning när jag märkte att epiduralen började försvinna, men det var dels för tidigt för påfyllning och försent då sonen kom inte ens två timmar efter den lagts:)
Favoritar 
De va en kvinna som hade jätte jätte ont när hon skulle föda hon trodde hon skulle dö så hon la sig på golvet i fosterställning så att läkarna skulle tro att hon redan ha dött
Hahaha
Med bf om 3 dagar med första knatten så lusläser jag härinne jämt :)
Mina två favoriter (som jag MINNS) är den där mannen tar taxin utan sin fru och den där kvinnan river av fickan på den stackars läkaren! 
Mer berättelser. ;)
Ja, mer berättelser tack :) Älskar denhär tråden :)
Favoritar