IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Celin - tack! Då vet du precis vad jag pratar om! Visst undrar jag också ibland. Kanske är det den paniken som kommer ilande nu och blandar sig med allt annat. Är jag inte klok?! Ska jag utsätta mig för det där en gång till. Det tog mig år att komma över och jag lovade mig själv att aldrig göra om det. Men kroppen var inte med på det och började locka. Och när jag ser min son tänker jag att det är värt allt! Men min rädsla nu är väl också förknippad med honom. Tänk om det går ännu värre den här gången. Hur kan jag utsätta honom för risken att jag blir så dålig av antingen ivf eller en förlossning? Men å andra sidan, han skulle bli en fantastisk storebror.
Härligt att det går bra med ditt sprayande! Lycka till!
 

Mamman: Ja, jag har ÄP 10 i morgon. Känns bra att vara där men också oroligt.

Hörni tjejer, det här är så jobbigt. Nu har jag gråtit i en halvtimme. Jag känner mig helt slut, trött och fullkomligen urlakad. All anspänning med sprutorna och nu oron inför i morgon.Jag fattar inte just nu hur jag ska orka. All energi är borta. Jag är bara ledsen. Har bitit ihop hela veckan för att inte skrämma min son men nu orkar jag inte längre vara stark. Så nu sprutar tårarna.
Får man ta alvedon nu? Jag känner att jag åtminstone behöver bli av med muskelvärken.
Var ni så här känsliga inför ÄP? Är det en biverkning av Ovitrelle eller de andra hormonerna?

 

Tack Victoria och Mamman! Så jag är inte konstig? Det är vanligt att bli så här alltså? Jag är så himla ledsen. Jo, du har rätt Victoria, barn tål att se mamma ledsen, men jag vill gärna undvika det. Ja fy, jag har hållit ihop nu 11 dagar och kämpat men nu går det inte längre. Jag är så rädd för morgondagen. Inte ingreppet i sig egentligen men vilka känslor det kommer att väcka. Jag är inte smärträdd men jag är rädd för saker jag inte kan kontrollera. 
Tack mamman för att du säger att du också blir slutkörd och konstig innan ÄP. Jag tycker ofta när jag läser trådarna här så är alla så förväntansfulla och lyckliga innan ÄP, möjligen lite nervösa för resultatet. Men jag känner bara  - nej, kan jag backa ur nu? Nästan. Jag tror att jag är övertrött också, sovit alldeles för dåligt för många nätter. Och musklerna är spända och värker.
Nu har jag mejlat CvL och förvarnat om att ett vrak kommer i morgon.  

Tack Turlid! Nu rinner tårarna igen när jag läser ditt svar. Det var så fint! Nej, du har helt rätt, jag ska inte ge upp nu. Men det är svårt att inte bara vilja dra en filt över sig och låtsas som om jag inte vill det här. Jag är så himla himla trött och jag vet att jag blir känslig av det. Har ringt mannen och sagt att han får fixa maten och han är ilande på väg hem nu för att ta hand om mig. En dag kvar, du har rätt. Men sen ska jag i med Crinone som många säger ger jobbiga hormonbiverkningar. Jag känner att jag gett mitt allt nu. Jag har inte energi för mer. 

Fina, fina ni som tar er tid och hjälper mig!
Och underbara CvL! Jag skickade ett mail och då ringde en sköterska en halvtimme senare och vi hade ett långt samtal om mina rädslor och hon kunde lugna mig med att mina äggblåsor inte sett för stora eller för många ut och mitt östrogen-värde var bra. Alltså inget som tydde på överstimulering på gång. De lovade att de ska ta hand om mig och vi pratade om att jag ska skippa Rohypnol och bara ta Rapifen. Och jag fick nummer till deras kurator som jag ska få ett samtal hos. De är verkligen bra! Min läkare blir Oddvar. Någon som haft honom?

Vad fint Mamma Gås att du också fick så bra hjälp av CvL. Det kändes verkligen som om jag blev tagen på allvar. Och jag vill verkligen inte att du ska ha mått dåligt men det är tröstande att höra att du också grinat som jag. Det är PRECIS så att gamla rädslor vaknar till liv. För mig är det snittet för sju år sedan. och plötsligt får jag tankar som - hur ska jag klara det igen? Tänk om jag bryter ihop? Och du beskriver det på pricken rätt - att hjärnan säger var glad men kroppen och själen är i sorg. Jag börjar lipa bara jag läser det. Jag visste ju att jag reagerar på hormoner men det här är ju nästan löjligt. Tack så mycket Mamma gås, du har räddat min kväll.

Tack Mia! Jag läste med ett halvt öga. Och nu känner jag mig lugn med att de ska göra en ordentlig undersökning i morgon. Tack för din underbara pepp!

Pp08 - jag ska kämpa och verkligen försöka tänka positivt. Och framför allt ta ett steg i taget. Crinone är söndagens problem. Typ. Jag hoppas att jag slipper biverkningar av den. Tack för ditt stöd!

Kram till er alla! Ni är underbara.

 

Mamma gås - vad skönt att veta att han är bra! Hoppas att han inte är skakig på handen bara.

Turlid - vad kul att du också har bra erfarenheter av Oddvar! Känns så bra! Och tack för att du förbereder mig på hur det kan kännas efter ÄP. Ska kolla upp det där med progesteron och crinone. Nu har jag ju redan hämtat ut crinone.

Jag hoppas att jag har gråtit klart för idag. Sambon har lagat mat, sonen har kramats med mig i soffan och jag försöker andas djupa lugna andetag. Inser att det där konstiga vid andningen verkar ha med magen att göra. Jag tror att min IBS har gjort mig lite uppkörd i magen. Det är ju inte oväntat att den slår till när stressen kommer. Nu vill jag att det ska bli i morgon fort. Vill ha det här gjort. Vill ha ett ordentligt vul.
Ni får rapport när jag är hemma igen. Lyckas inte skriva här via min Iphone. Teknik och jag går inte hand i hand.

Tack igen alla för att ni stötta, hjälpt och gett mig råd. Utan er vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom den här dagen. Önskar att jag kunde bjuda er alla på fika.
 

Enya - TACK! Jag blir tårögd igen. Jag känner mig oftast som Lille Skutt...en hypokondrisk Lille Skutt så jag blir glad för det du skriver. Jag har fått kämpa för att våga och nu gör jag det. Kl. 10 i morgon får ni gärna hålla tummarna.

Zinfandel - tack för allt bra du skrivit varje gång jag tvekat och oroat mig! Och jag blir så glad över att du/ni ska tänka på mig. Och jag ska definitivt visualisera en bebis.

Myran - det ska jag också visualisera - det här är gjort på en kick. Och så skönt att höra allt positivt om Oddvar. Tack för ditt stöd!

Syskon nu - tack för alla goda råd och ja, jag ska inte bekymra mig för Crinone. (jag gillar inte att må illa....) Jag ska tänka på dig och hoppas att ditt vul går jättebra!

Kram till er allihop! Ni är verkligen bäst! Nu sitter jag här, faktiskt ganska lugn. Och ni kan ta åt er äran. Önskar er också all lycka!

 

Hej alla fina!

Nu är jag hemma igen Ja, var ska jag börja....
Med det positiva. Oddvar var underbar och ett proffs. Han sög ut vätskan i åtta blåsor och hittade åtta ägg! Resten spräckte han bara. Det känns väldigt hoppfullt och bra. Och sambons spermier såg strålande ut.
Så det negativa - jag reagerade jättedåligt på smärtstillande rapifen. Jag tappade liksom hörseln, jag kunde inte öppna ögonen, tungan blev konstig och hela huvudet var som borta. Otroligt obehagligt! Men jag behöll lugnet, men sa att jag hellre hade ont än att de fick fylla på dosen. Sen när de var klara och jag skulle resa mig upp var jag så snurrig att de fick lägga ner mig snabbt. Och då kom tårarna. Jag bara grät och grät. Oddvar var helt underbar och förklarade att allt gått jättebra men att det nog var själen min som reagerade. Ni hör, så fint! Då grät jag ännu mer. Och sköterskan Maria klappade och tröstade. Liksom min sambo. Sen efter tio minuter kunde jag stappla till rummet och där blev vi kvar i nästan tre timmar för jag var så yr och dålig. Till slut fick jag ju blodsockerfall av att inte ha ätit ordentligt och då bestämde vi att vi måste åka och äta.
Max! Och sen hem.
Och nu ligger jag i soffan och är sååå slut.
Och vad tänker jag då? Jo, ALDRIG, ALDRIG igen. Nu är mitt enda hopp att äggen är så pass bra att de kan frysas ner (om nu första försöket misslyckas) så jag kan göra ostimulerade återföringar.
Jag är så otroligt imponerad av alla er som gör det här upprepade gånger. Ni är sådana kämpar!
Jag är inte stark nog för varken den fysiska eller psykiska påfrestningen. Men jag är glad över att jag vågade den här gången och nu är det bara att hoppas. Om äggen inte befruktas då kommer jag att bli så knäckt. Allt det här får inte vara förgäves.
Förlåt ego-trippen. Jag lovar att jag ska kolla vad som hänt er andra och kommentera när jag är mig själv igen. Nu soffan resten av kvällen.
Kram och tack för alla tummar!
 

Tack för grattis Mamman och Victoria! Ni är så gulliga! Och grattis till dig med Mamman!!! Gick ju jättebra för dig!

Enya! Jag tänkte på dig när jag låg där! För jag kom ihåg att du också reagerat illa på smärtstillande. Det var HEMSKT. Man tror ju verkligen att huvudet ska explodera eller att man kommer att tappa synen och hörseln. Det var helt sjukt. Mådde du dåligt länge efteråt? Jag är verkligen helt matt och slut. Lätt yr och illamående. Tack för att du tror på mig! Och ja, skörden var ju jättebra! Tack och lov! Det blir ingen nästa gång men OM jag någonsin ska göra något som kräver smärtstillande så blir det utan! That´s for damn sure!
Återinföring på söndag. Om det nu blir bra ägg.
Stor kram! 

Victoria förresten - vad gulligt att du tänkte så på mig idag och till och med hann bli orolig. Kram!

Maryhe - tack så mycket! Jo, nu är det värsta över men jag gråter lite hela tiden. Fast det måste nog ut. Kan inte stänga inne något nu. Mannen pysslar för fullt och ska laga min favoritmiddag. Kram!

Och Enya för sjutton! Tre ägg!!! Supergrattis och jag håller alla tummar och önskar dig lycka till! Kram!