Barn och alkohol - för eller emot.

Det så många här verkar missa är att barnen KAN tycka att det är riktigt jobbigt även om ni inte tror det, och även om ni inte blir kanonfulla utan bara lite berusade. Det kan vara så att barnet till exempel nån gång upplever EN berusad person som läskig eller dum eller bara obehaglig och sen känner hen den känslan när vem som helst dricker. Det kan vara så att mamma eller pappa en enda gång blivit lite väl berusad och nått konstigt (för barnet) har hänt så det kände sig otryggt, då minns barnet det. Det behöver inte alls handla om alkoholism eller stora fester osv, det kan räcka med lite berusning då och då.

Det har alltså inte alltid att göra med att föräldrarna kan hantera alkohol, utan snarare att göra med att barnen inte kan hantera att föräldrarna blir smått berusade. Nån skrev att man fick gå på intuition och välja därefter om man tror barnet tar skada, men jag tycker att man kan fråga (om barnet är gammalt nog att svara).

Sen är det väl tyvärr lätt att om ett par glas vin går bra när barnet är 1 kanske några fler går bra när barnet är 4. Säger inte att det gäller alla men gränser flyttas lätt och det är inte alltid man reflekterar över det.

Jag hoppas bara att alla tar hänsyn till barnen, att de låter bli att dricka om barnen inte tycker om det, istället för att strunta i att fråga eftersom de är rädda att de då måste skippa fredagsvinet.

Då tycker jag att du ska avstå om du inte har den kontakten med dina barn som krävs för att de ska kunna berätta för dig att du var "konstig".

Men varför förutsätter du att alla föräldrar lever i en annan värld än deras barn gör och att det finns en mur mellan dessa världar.

För min egen del skulle jag naturligtvis avstå från alkohol om mina barn ansåg att det fanns en negativ koppling mellan mig och alkohol.

Självklart är det bra att man avstår om man inte tror sig kunna hantera alkohol - men varför utgå från att alla andra har samma alkoholbeteende som man själv har?

Jag har inte ens några barn, jag utgår från när jag själv var barn men du verkar gärna vilja få mig att känna mig som en dålig förälder som inte kan hantera alkohol. Eftersom du överhuvudtaget inte tar in vad jag skriver så lämnar jag det här vid att du tycker att dina barn ska tala om för dig att du är konstig snarare än att du ska fråga dom om dom ogillar att du dricker. I grund och botten är det ju tokigt att alkohol är så pass viktigt att man tar risken att barnen mår dåligt av det, utan att ens ta sig tiden att fråga. Men så är det väl kanske för många.

Än en gång (fjärde?) det handlar INTE om huruvida man anser sig kunna hantera alkohol, utan om hur barnet känner när föräldrarna blir berusade, ÄVEN om nämnda föräldrar inte blir skitfulla utan bara lite tipsy.

Ja, jag har förståelse för att man kan ha behov av att få vara moralpredikant, men inte för moralpredikanternas behov att få predika ostört.

Menar du att alla barnfamiljer ska bannlysa alkohol på uppmaning av moralpredikanternas riksförbund?

Jag tror att detta vore synnerligen olyckligt. Visst skulle man kunna få till ett effektivt förbud med hjälp av lagstiftning och en omfattande kontrollapparat men min uppfattning är att moralpredikningarna i sig enbart fyller funktionen att moralpredikanten att känna sig bättre.

Fundera på vem som ska avgöra om en förälder kan hantera alkohol - föräldern själv eller moralpredikanternas riksförbund. Min uppfattning är att oavsett kommer de föräldrar som inte kan hantera alkohol att fortsätta så länge de inte handgripligen hindras.

Moralpredikningarna kan möjligen få föräldrar som inte har några problem att känna lite skuld och moralpredikanten att känna att predikandet är skönt för egot.

Jag frågade förresten mitt äldsta barn. Hon svarade att det inte spelar någon roll. På frågan hur hon själv tänker göra som vuxen svarade hon att hon tänker dricka lite grann - ungefär som vi.

Det var alltså som jag trodde. Vi och våra barn har betydligt bättre förutsättningar att kunna avgöra vilken roll alkohol spelar för vår familj än vad du har.

Då syftande du alltså på andras drickande och dessutom var det underförstått att dessa personer dricker sig väldigt berusade. Att "dricka med barn" kan även vara just att ta två glas vin för att det är gott. Jag och de jag känner gör just så. I ts nämndes inget om att bli _full_ utan frågan gällde alkoholförtäring när barn är närvarande. Detta kan även innebära en mugg 2,25-procentig glögg på julafton.

Att utgå från att det rör sig om regelrätt fylla så snart alkohol konsumeras tycker jag är tragiskt.

Pratar inte om något förbud eller nån lag, pratar om att jag själv mådde dåligt av det som barn och att man bör fråga sina barn. Och än en gång handlar det inte om att hantera alkohol utan att över huvudtaget dricka det. Jag är ingen jäkla moralkaka, jag bara hoppas att andra barn ska slippa känna som jag och det är DÄRFÖR jag säger spm jag gör, inte för att vara en gnällkossa. Men det verkar va svårt att fatta.

Jag utgick från hur jag kände när jag var barn . Omdu läser allt jag skriver så fattar du kanske.

Ja, jag tvivlar inte på att du känner att du har en mission att uppfylla.

Vad jag betvivlar är att du når de föräldrar som förhåller sig som dina gjorde till alkohol.

Fundera på vad det är du egentligen vill förmedla. Bör alla föräldrar alltid avstå från alkohol när deras barn finns i närheten eller är det bara vissa - och vem avgör vilka dessa är i så fall?

Det är klart att föräldrars alkoholmissbruk är ett stort familjeproblem - men ditt sätt att sätta "alkoholiststämpel" på personer som är vanliga brukare är enligt mig kontraproduktivt.

Ok, men det är isf en annan femma. Då kan jag också utgå från hur jag kände som barn: jag tyckte att parkbänksalkisar var läskiga men visste inte ens om att moster och mamma tagit ett glas vin (detta berättade mamma för mig när jag var vuxen och frågade om de brukat servera vin till maten på fester när jag var liten). Så mycket påverkan hade det alltså på mig. Jag tyckte bara att det var kul med feststämningen och att de var glada - att de skulle vara "konstigt" glada föll mig aldrig in. En ingift släkting (man) drack dock för mycket (alkoholproblem) och det var jätteobehagligt... och avskräckande. Han blev ju dum och konstig. Medan de som drack mer normalt också betedde sig helt normalt.

Så kan det alltså också vara.

Det händer att jag skriker åt min nästan tvååriga dotter, detta eftersom hon skriker och jag försöker överrösta henne för att hon ska höra att jag försöker säga något. Jättedumt, jag vet (jag skriker åt mitt barn att sluta skrika, så korkat!) och jag tänker mig att mitt skrikande och de gånger då tålamodet tar slut och jag blir arg på henne när hon gör något galet, är mycket värre än att hon ser mig dricka ett par glas vin när vi äter finmiddag. Jag är inte perfekt, men jag gör mitt bästa och kämpar för att tänka efter och agera bra. Om jag förnimmer minsta obehag inför att jag eller någon annan i hennes närhet dricker något alkoholhaltigt så låter jag självklart bli att dricka samt ordnar så att hon slipper obehag. Inget konstigt med det. Jag skulle inte tvinga henne att ha på sig rosa kläder heller om hon verkade avsky det. Eller äta korv. Eller umgås med någon som är dum mot henne.

Och än en gång förstår du inte. Barnen! Barnen ska bestämma det. Inte föräldrarna som säger att de kan hantera alkohol. Poängen är att det bara krävs en enda incident, en enda lite för högljudd eller fnittrig person (förälder) en gång. Min pappa tex, han blev aldrig våldsam eller ramlade eller vinglade eller bråkade när jag var liten. Däremot pratade han, och hans vänner, högt och skrattade mycket och var vaken mycket längre och reglerna för min del slappades av litegrann och bara det kunde göra mig obekväm, särskilt om vi kanske sov hos nån annan eller var ute och reste osv. Vid jul och midsommar kände jag bara usch när alkoholen kom fram, även om så bara för ett par glas vin. Jag kopplade ju ihop vinflaskan med förändring och därmed otrygghet. Och ÄVEN om ett par glas vin bara resulterade i några extra timmars prat och lite slappare regler så blev det obekvämt och otryggt för MIG.

Så det räcker liksom med att det blir lite fel en enda gång och sen blir det, för barnet, kanske jobbigt varje gång. Barn fungerar ofta så. Visst kan skit hända även när man är totalt nykter, men det är bullshit att man inte ens skulle förändras det allra minsta lilla efter två-tre glas vin.