Barn och alkohol - för eller emot.

Ok, men det är isf en annan femma. Då kan jag också utgå från hur jag kände som barn: jag tyckte att parkbänksalkisar var läskiga men visste inte ens om att moster och mamma tagit ett glas vin (detta berättade mamma för mig när jag var vuxen och frågade om de brukat servera vin till maten på fester när jag var liten). Så mycket påverkan hade det alltså på mig. Jag tyckte bara att det var kul med feststämningen och att de var glada - att de skulle vara "konstigt" glada föll mig aldrig in. En ingift släkting (man) drack dock för mycket (alkoholproblem) och det var jätteobehagligt... och avskräckande. Han blev ju dum och konstig. Medan de som drack mer normalt också betedde sig helt normalt.

Så kan det alltså också vara.

Det händer att jag skriker åt min nästan tvååriga dotter, detta eftersom hon skriker och jag försöker överrösta henne för att hon ska höra att jag försöker säga något. Jättedumt, jag vet (jag skriker åt mitt barn att sluta skrika, så korkat!) och jag tänker mig att mitt skrikande och de gånger då tålamodet tar slut och jag blir arg på henne när hon gör något galet, är mycket värre än att hon ser mig dricka ett par glas vin när vi äter finmiddag. Jag är inte perfekt, men jag gör mitt bästa och kämpar för att tänka efter och agera bra. Om jag förnimmer minsta obehag inför att jag eller någon annan i hennes närhet dricker något alkoholhaltigt så låter jag självklart bli att dricka samt ordnar så att hon slipper obehag. Inget konstigt med det. Jag skulle inte tvinga henne att ha på sig rosa kläder heller om hon verkade avsky det. Eller äta korv. Eller umgås med någon som är dum mot henne.

Och än en gång förstår du inte. Barnen! Barnen ska bestämma det. Inte föräldrarna som säger att de kan hantera alkohol. Poängen är att det bara krävs en enda incident, en enda lite för högljudd eller fnittrig person (förälder) en gång. Min pappa tex, han blev aldrig våldsam eller ramlade eller vinglade eller bråkade när jag var liten. Däremot pratade han, och hans vänner, högt och skrattade mycket och var vaken mycket längre och reglerna för min del slappades av litegrann och bara det kunde göra mig obekväm, särskilt om vi kanske sov hos nån annan eller var ute och reste osv. Vid jul och midsommar kände jag bara usch när alkoholen kom fram, även om så bara för ett par glas vin. Jag kopplade ju ihop vinflaskan med förändring och därmed otrygghet. Och ÄVEN om ett par glas vin bara resulterade i några extra timmars prat och lite slappare regler så blev det obekvämt och otryggt för MIG. Så det räcker liksom med att det blir lite fel en enda gång och sen blir det, för barnet, kanske jobbigt varje gång. Barn fungerar ofta så. Visst kan skit hända även när man är totalt nykter, men det är bullshit att man inte ens skulle förändras det allra minsta lilla efter två-tre glas vin.

Ja, det är ju lite det jag vill komma fram till. Att jag hoppas att alla frågar sina barn eller ser efter hur de känner inför drickandet. Det kan ju vara så att de upplevt obehag vid drickande med nån annan och då känner lika när föräldrarna dricker. Tycker liksom bara det är viktigt att man inte bestämmer att det ska vara okej utan att barnet får frågan.

Jag kommer ändå inte dricka med mina barn, antar att jag har upplevelser i bagaget som gör att jag fattar det beslutet och därmed "antar" åt andra hållet istället-att mina barn INTE är okej med alkoholen. Men sen pratar jag inte direkt om ett glas vin till maten heller utan snarare ett par i några vänners sällskap, för man vet verkligen aldrig hur det kan bli.

Jag må överdriva kanske men ja ... Så är det.

Precis.

Problemet är att jag inte anser att du är mina barns ombud utan det är vi föräldrar som är vårdnadshavare som också är detta.

Du kanske förstår bättre när du får egna barn att det vilar ett löjets skimmer över tyckmyckna moralpredikanter som mässar om att de minsann vet bättre än barnens föräldrar vad som är bäst för barnen.

Du får väl göra en orosanmälan varje gång du ser vuxna som brukar alkohol i närvaro av barn - i praktiken är det din enda möjlighet i och med att vi lever i ett samhälle där det är föräldrarna som avgör vad barnen får möta under uppväxten.

Men herregud ... Man kan väl få försöka få föräldrarna att tänka själva utan att behöva anmäla?

Mm, du utgår från att de inte tänker själva.

Jag menar att alkohol är en kulturdryck som vissa brukar, några missbrukar och somliga förfasar sig över.

De som förfasar sig har inte sällan påtagliga svårigheter att skilja mellan bruk och missbruk och dessutom ger de ofta sig själva tolkningsföreträde om vad som är vad.

Jag förstår att du är präglad av din uppväxt och många barn till alkoholmissbrukande föräldrar utsätts för situationer de aldrig borde ha tvingats förhålla sig till, dessutom blir det ofta så att de tvingas ta det vuxenansvar föräldrarna svikit...

Men - det är kontraproduktivt att skildra alkoholbruk som vore det missbruk. Ingen är hjälpt av det.

Pratar inte om något förbud eller nån lag, pratar om att jag själv mådde dåligt av det som barn och att man bör fråga sina barn. Och än en gång handlar det inte om att hantera alkohol utan att över huvudtaget dricka det. Jag är ingen jäkla moralkaka, jag bara hoppas att andra barn ska slippa känna som jag och det är DÄRFÖR jag säger spm jag gör, inte för att vara en gnällkossa. Men det verkar va svårt att fatta.

Ska jag hålla med igen, eller är det överflödigt?

I fråga om mina barn accepterar jag inget över noll procent.

Du skriver vi utifrån ett von oben-perspektiv. Jag tänker vi eftersom jag vet att vi kan hantera alkohol.

Ärligt talat så är jag övertygad om att en kampanj för att barnfamiljer ska avstå från alkohol skulle få en del av dem som kan hantera alkohol att avstå men väldigt få av de som verkligen skulle behöva avstå.

Ditt vi-perspektiv är kontraproduktivt.