Barn och alkohol - för eller emot.

Bra. Hoppas att du får ordning på ditt sätt att se på andra.
Lycka till!

Min poäng förstärks ju av det du berättar; att man bör FRÅGA sina barn istället för att bestämma att saker och ting "inte är så farliga" osv. Naturligtvis finns det mycket ett barn kan må dåligt av, är det en anledning till att inte peka på nånting alls? Hela poängen med det jag skriver är empati; förmågan att kunna (och vilja) sätta sig in i nån annans situation och inte bestämma vad andra klarar och inte.

För mig blev det så att vem som än drack en öl gav mig panikkänslor, efter bara en enda jobbig upplevelse. Då spelade det inte längre nån roll om man drack en eller fem öl. Men det vågade ju inte jag säga, och ingen brydde sig om att fråga, ingen såg hur dåligt jag mådde eller hur rädd och otrygg jag kände mig. De bara antog att det var helt ok.

Du pratar och pratar om DIN poäng, hur vore det om du försöker se någon annans poäng? MIN poäng i detta är att det är dumt att låsa sig vid EN sak som kan vara potentiellt traumatiserande för ett barn, när man istället gör bättre i att alltid vara öppen för hur barnet mår i olika situationer. Eftersom du hela tiden drar slutsatser baserat på hur DU uppfattade öldrickande, kan jag kontra med att ifall vi utgår från hur JAG uppfattade detsamma så är det ingen fara på taket. 

Ser du nu hur dumt det blir när man utgår endast från sig själv och sin upplevelse?

Har du tänkt på att det kan finnas andra saker som är ännu värre för barnen än att se en förälder lite salongs?

När jag var liten satte min mamma in mig i vardagsrummet och stängde dörren vid några tillfällen. Jag var sannolikt helt omöjlig och hon hade min lillasyster (4 år yngre) att ta hand om och tja, hon visste väl inte hur hon skulle göra helt enkelt. och det var dag, ljust ute, många fönster i rummet, mamma var precis utanför den där stängda dörren - men jag blev fullkomligt LIVRÄDD. Så rädd att bröstet snörde ihop sig. När jag väl fick åt mig luft öppnade jag munnen och skrek rakt ut för allt jag var värd tills hon öppnade dörren, då fick jag några dask i rumpan för att jag skrikit men det gjorde inte ont och jag slapp vara ensam bakom stängd dörr. 

Jag kan inte på något sätt i världen föreställa mig att hon förstod vad jag gick igenom. Det var hundratusen gånger värre än att se en full person. Och eftersom jag inte ens noterade att måttlighetsdrickarna förändrades vid alkoholintag så kan du själv tänka dig vad jag tyckte var "värst": att förälder drack ett par glas vin, eller att bli satt i ett ljust rum och någon stängde dörren(!)

HUR skulle min mamma ha kunnat förstå detta? Jag kom aldrig på tanken att säga något om det till henne. Och HUR ska du någonsin kunna förstå varje aspekt av ditt barns perception av omvärlden? Om du snöar in dig på att just ett måttligt alkoholintag (du säger själv att du pratar om bruk, inte missbruk) är traumatiskt för barnet så tror jag att du riskerar att missa andra saker som barnet kan uppleva som långt mycket värre. Just sayin'. 

Känns som att dunka skallen i betongväggen detta, så jag går vidare med livet nu, så att säga. Går inte diskutera med döva människor som bara skriker. Adjö.

Haha hoppas du lär dig att lyssna utan att vara en besserwisser.

Bra föräldrar som väljer alkoholen före barnen. Perfekt.

Fast då har vi ju samma poäng, att man alltid ska se efter hur barnet känner. Vem säger att jag endast låser mig angående alkohol? Det är bara det jag tar upp här eftersom det är vad tråden handlar om, men knappast det enda jag har åsikter om. Naturligtvis är det min poäng jag utgår från, det är ju den jag håller på att förklara. Jag har inte sagt att alla barn lider satan av att föräldrarna dricker ibland, jag har bara sagt att fler borde ta reda på hur det är med just den saken!