Hej!
Jag har nyligen gått igenom ett MA igår och det ?värsta? är över, nu väntar jag bara på att det ska sluta blöda och träffa gyn på återbesök. Såklart har detta varit väldigt jobbigt men vill försöka tänka positivt och framåt.
Någon mer som nyligen varit med om samma och som vill dela med sig av tankar om missfallet men även ta nya tag och börja på ny kula med graviditet? :)
Jag är gravid igen efter missfall.
Ska på tidigt ul nästa vecka. Såååå nervös!
Kan inte tänka på annat. Vet inte hur många gånger jag kollat efter om jag börjat blöda.
Man blir smått knäpp.
Hur har det gått för er andra?
Jag är gravid igen efter missfall.
Ska på tidigt ul nästa vecka. Såååå nervös!
Kan inte tänka på annat. Vet inte hur många gånger jag kollat efter om jag börjat blöda.
Man blir smått knäpp.
Hur har det gått för er andra?
Beklagar allas missfall. Mina egna är det många år sedan nu men jag minns så väl känslan när det började störtblöda vid första graviditeten och när man upptäckte att liten dött på KUB-ul vid andra graviditeten. Båda gångerna (baserat på att symtom försvann ungefär vid samma tidpunkt båda gångerna) dog sannolikt liten i v9.
Vid tredje graviditeten vågade jag inte tro på att det skulle gå vägen. Först var det en milstolpe att genomgå VUL i v8. Därefter var det KUB-ul som var nästa milstolpe och efter det RUL. Efter RUL kunde jag så smått börja tro på att det inte skulle skita sig denna gång. Som tur var så hade jag flera ultraljud planerade efter RUL då det på VUL visade sig att det låg två gryn i magen. I höst fyller grynen 9 år.
Totalt tog det tre graviditeter och 5 år att få levande barn. Det jag önskar att jag hade förstått under tiden var
1) Jag är inte misslyckad som kvinna bara för att jag har svårt att behålla en graviditet. Mådde skitdåligt över att det var både svårt för mig att bli gravid och att jag inte verkade kunna behålla dem när det väl tog sig (hade ett par gånger när jag misstänkte graviditet men det blev en försenad mens istället och mensen var som regel aldrig försenad utan kom nästan på klockslaget samma tid varje månad).
2) När man väl blir gravid efter ett missfall, försök att glädjas åt det. Du väntar barn, inte missfall.
3) Jag borde, efter mitt andra missfall, ha gått till någon på MVC och pratat om det hela för att bearbeta det som hände. Våra missfall samt att det inte tog sig där emellan höll på att ta knäcken på vår relation.
Lycka till alla! 
Har 6 missfall på raken bakom mig så förstår hur du känner
Hej, först vill jag bara beklaga din sorg. Det är så hemskt med missfall. Sorgen man känner är väldigt abstrakt. Många vet inte ens om att man gått och burit på livets lyckligaste hemlighet och det känns så jävla jobbigt att gå från 0 till 100 och sen tillbaka till 0 igen utan att riktigt kunna prata om det. Även de som vet och älskar en har svårt att förstå. Alla är väldigt fina och tröstar med kommentarer som ?men var glad att du kan bli gravid?, ?detta är så vanligt? och ?tur att det var tidigt ändå?. Ibland önskar jag dock att folk var lite bättre på att bemöta sorg med sorg istället för cheerleading. Det är inte av ovänlighet såklart. Det är nog bara så oerhört svårt för människor att inte försöka vilja peppa och hjälpa. För mig var det mycket svårare att prata med folk som körde klacken istället för att gå ner i min sorg och säga ?fan vad hemskt, jag förstår verkligen att du måste vara helt sabbad nu?. man känner sig död! Lurad och lite dum i huvudet. Typ ?haha gick du på det! du skall inte ha ngt barn?. Men framförallt kände jag mig tom. Som att livet jag väntat på rann ur mig. Bloddroppe för bloddroppe, klump för klump tills jag en dag inte blödde mer och då visste jag bara: nu är det dags att sörja den tomheten jag känner nu och sen får vi se när livet händer och när jag blir glad igen. Det har nu gått snart 5 veckor sedan min MA. Livet hade stannat i v7 och jag visste om det nästan hela tiden men bekräftade det först i v9 med VUL. De sista veckorna försökte jag nog bara få mig själv att inse att jag inte ?bara var paranoid? som alla trodde och att symtomen som lämnade var livet som lämnade. Blodet var bara kvittot. Jag vrålade alla fula ord jag kunde i bilen på vägen hem efter ultraljudet, åkte till skogen med ett paket cigg och lyssnade på doom och rökte som en borstbindare. Därefter har tårarna bara fått singla ner tyst och behärskat, jag har ordnat med allt som måste ordnas som en vuxen och ansvarsfull person gör när allt jag egentligen ville var att bete mig som ett barn. Kasta saker och skrika fula ord. Men BM tider måste avbokas och medicinska aborttider måste påbokas. Jag har dövat med alkohol. Låtsats vara glad. Gråtit lite till. Varvat google för att få svar på om det ändå inte var det där träningspassets fel när jag blev så varm. Min PCOS har haft stort fokus och jag har förbannat mig själv för mina extra kilon som säkerligen var orsaken till mitt barns död. Missfall suger stenhårt och tillvaron kantas av hopp och förtvivlan. Tankarna går i spinn och man tänker allt från att: Jag kanske inte blöder så länge iaf! Jag kommer blöda i 2 månader! Jag kanske iaf inte måste skrapas! Klart jag kommer att få skrapas! Jag kanske får ÄL direkt! Du kommer få ÄL om ett år. Men nu är jag här. Timmar blev dagar, dagar blev veckor och i 5 veckor har jag hankat mig fram genom den abstrakta sorgen. Den tar aldrig slut. Men blodet gör det. Minnena blir svagare och det som tidigare var mer förtvivlan än hopp börjar nu bli mer hopp än förtvivlan. Jag gick till en grym läkare häromdagen. En sån där som svarade på alla mina frågor om hur jag skall göra nu. Hur jag skall tänka kring min PCOS, kan mitt missfall vara orsakat av progesteronbrist, har Äl kommit igång ännu, vilka av mina googlingar är rätt och vilka är fel? Han sa: hoppa upp här i stolen så skall jag slänga ett öga på hur det går för dina ägg. Och där var den! En stor fin äggblåsa som snart skulle hoppa vidare ner genom mig för att kanske möta en glad liten simmare, som han sa. Han sa till mig att det finns hopp. Han sa till mig att jag fick komma dit och fråga hur mycket jag ville och att han skulle hjälpa mig. Och mycket riktigt så bekräftade ÄL stickan det han sagt. Bara nu idag på morgonen faktiskt. Så nu skall jag snart gå och väcka min morgontrötta älskling så han kan få ge mig kärlek framförallt men också så att han kan få inseminera mig med lite mer hopp. Det är med kärlek och hopp som man kommer vidare. Det är så det går 2 veckor till mitt framför ögonen fr.o.m idag när jag hoppas få plussa igen. Det är så det jävlar i mig skall gå att ramla vidare ytterligare 7 veckor när fostret så känsligt skall byta gulesäck mot moderkaka. När den skall låta bli att dö! Med hopp och kärlek skall det fasiken gå 5 veckor till så att den magiska gränsen bara är något jag skrattar åt tillsammans med alla andra som helt självklart blivit mödrar. Sedan skall jag skratta mig genom hela min graviditet och inte tänka oroliga tankar en enda jävla gång. Jag bryr mig inte om det till och med kommer lite blod. Det är inte från mitt barn. För det kommer inte ske en gång till! Det är bara det jag tänker bära med mig denna gången. Min anonyma vän, din sorg vet jag väldigt lite om. Jag tänker inte hejarklacksleda dig men för mig är detta en sannin: det är med kärlek och hopp som vi människor, vi med den abstrakta sorgen, tar oss vidare. Stort lycka till med det!
Hej, först vill jag bara beklaga din sorg. Det är så hemskt med missfall. Sorgen man känner är väldigt abstrakt. Många vet inte ens om att man gått och burit på livets lyckligaste hemlighet och det känns så jävla jobbigt att gå från 0 till 100 och sen tillbaka till 0 igen utan att riktigt kunna prata om det. Även de som vet och älskar en har svårt att förstå. Alla är väldigt fina och tröstar med kommentarer som ?men var glad att du kan bli gravid?, ?detta är så vanligt? och ?tur att det var tidigt ändå?. Ibland önskar jag dock att folk var lite bättre på att bemöta sorg med sorg istället för cheerleading. Det är inte av ovänlighet såklart. Det är nog bara så oerhört svårt för människor att inte försöka vilja peppa och hjälpa. För mig var det mycket svårare att prata med folk som körde klacken istället för att gå ner i min sorg och säga ?fan vad hemskt, jag förstår verkligen att du måste vara helt sabbad nu?. man känner sig död! Lurad och lite dum i huvudet. Typ ?haha gick du på det! du skall inte ha ngt barn?. Men framförallt kände jag mig tom. Som att livet jag väntat på rann ur mig. Bloddroppe för bloddroppe, klump för klump tills jag en dag inte blödde mer och då visste jag bara: nu är det dags att sörja den tomheten jag känner nu och sen får vi se när livet händer och när jag blir glad igen. Det har nu gått snart 5 veckor sedan min MA. Livet hade stannat i v7 och jag visste om det nästan hela tiden men bekräftade det först i v9 med VUL. De sista veckorna försökte jag nog bara få mig själv att inse att jag inte ?bara var paranoid? som alla trodde och att symtomen som lämnade var livet som lämnade. Blodet var bara kvittot. Jag vrålade alla fula ord jag kunde i bilen på vägen hem efter ultraljudet, åkte till skogen med ett paket cigg och lyssnade på doom och rökte som en borstbindare. Därefter har tårarna bara fått singla ner tyst och behärskat, jag har ordnat med allt som måste ordnas som en vuxen och ansvarsfull person gör när allt jag egentligen ville var att bete mig som ett barn. Kasta saker och skrika fula ord. Men BM tider måste avbokas och medicinska aborttider måste påbokas. Jag har dövat med alkohol. Låtsats vara glad. Gråtit lite till. Varvat google för att få svar på om det ändå inte var det där träningspassets fel när jag blev så varm. Min PCOS har haft stort fokus och jag har förbannat mig själv för mina extra kilon som säkerligen var orsaken till mitt barns död. Missfall suger stenhårt och tillvaron kantas av hopp och förtvivlan. Tankarna går i spinn och man tänker allt från att: Jag kanske inte blöder så länge iaf! Jag kommer blöda i 2 månader! Jag kanske iaf inte måste skrapas! Klart jag kommer att få skrapas! Jag kanske får ÄL direkt! Du kommer få ÄL om ett år. Men nu är jag här. Timmar blev dagar, dagar blev veckor och i 5 veckor har jag hankat mig fram genom den abstrakta sorgen. Den tar aldrig slut. Men blodet gör det. Minnena blir svagare och det som tidigare var mer förtvivlan än hopp börjar nu bli mer hopp än förtvivlan. Jag gick till en grym läkare häromdagen. En sån där som svarade på alla mina frågor om hur jag skall göra nu. Hur jag skall tänka kring min PCOS, kan mitt missfall vara orsakat av progesteronbrist, har Äl kommit igång ännu, vilka av mina googlingar är rätt och vilka är fel? Han sa: hoppa upp här i stolen så skall jag slänga ett öga på hur det går för dina ägg. Och där var den! En stor fin äggblåsa som snart skulle hoppa vidare ner genom mig för att kanske möta en glad liten simmare, som han sa. Han sa till mig att det finns hopp. Han sa till mig att jag fick komma dit och fråga hur mycket jag ville och att han skulle hjälpa mig. Och mycket riktigt så bekräftade ÄL stickan det han sagt. Bara nu idag på morgonen faktiskt. Så nu skall jag snart gå och väcka min morgontrötta älskling så han kan få ge mig kärlek framförallt men också så att han kan få inseminera mig med lite mer hopp. Det är med kärlek och hopp som man kommer vidare. Det är så det går 2 veckor till mitt framför ögonen fr.o.m idag när jag hoppas få plussa igen. Det är så det jävlar i mig skall gå att ramla vidare ytterligare 7 veckor när fostret så känsligt skall byta gulesäck mot moderkaka. När den skall låta bli att dö! Med hopp och kärlek skall det fasiken gå 5 veckor till så att den magiska gränsen bara är något jag skrattar åt tillsammans med alla andra som helt självklart blivit mödrar. Sedan skall jag skratta mig genom hela min graviditet och inte tänka oroliga tankar en enda jävla gång. Jag bryr mig inte om det till och med kommer lite blod. Det är inte från mitt barn. För det kommer inte ske en gång till! Det är bara det jag tänker bära med mig denna gången. Min anonyma vän, din sorg vet jag väldigt lite om. Jag tänker inte hejarklacksleda dig men för mig är detta en sannin: det är med kärlek och hopp som vi människor, vi med den abstrakta sorgen, tar oss vidare. Stort lycka till med det!
Tack för ditt svar. Bra att ni försöker igen. I wouldn?t know men hejjarklackskören och alla förstå-sig-påare säger att det är det bästa och det enda en kan och ska göra nu. Jag antar att det blir en väg till vägen på något sätt.
En vän till mig som förlorade sitt barn på BB i 9:e månaden och som de facto har en sjuk jävla koll på hur sorg kan smaka berättade att de fick tipset att gå ut och promenera. Som terapi typ och för att komma tillbaka till världen och så sa han: vad är det ENDA man ser ute på en promenad tro? Jo barnvagnar. Barnvagnar i flock, ensamma mammor och pappor som vandrar runt i stilla zen med sin glädje. Det är inte min plats att bli avundsjuk eller bitter. Jag tänker: Vad vet jag om deras liv? De kanske fick 10 missfall innan de fick gå där i sin barnvagnsflock eller i sin zen på promenadstråket. Men en liten, liten del i mig får ett litet hack i hjärtat ändå. Det går inte att resonera sig ifrån hur mycket jag än vill det. Jag vill så gärna hantera min sorg med grace på något sätt. Men det är svårt. Världen är bra jävla duktig på att påminna om det man inte vill tänka på iaf. Ultraljudsbilder på insta, gravidmagar i mängder överallt och för att inte tala om hur mycket gravidreklam som flashat i mitt fb flöde. Det är dock mitt eget fel. Det var en del i setupen av att bli grundlurad av livet typ. Bara för att man var dum nog att börja googla så tidigt. Barnvagnar, skötbord. Ah du vet säkert vilken parad av prylar man googlat under de där tidiga veckorna. För mig var det som att trots att jag visste att det var tidigt så vägrade jag visa universum att jag var rädd för att få missfall. Klart jag var rädd. Det är man väl alltid. Men jag ville liksom inte tala om det för universum på något sätt. Så jag googlade, jag pratade med folk, jag gjorde planer. Jävligt dumt!
Jag inbillar mig att universum lärt mig en läxa till nästa graviditet. Whenever it may come, ta det med ro. Dag för dag!
Hoppas ni blir gravida snart anonyma vän!
Hur går det för er? Här lyser pluset med sin frånvaro och har gjort så hela sommaren. Haft två bekräftade ÄL sedan missfallet och trots PCOS och elände så verkar de ha kommit när de förväntats men inget har velat fastna. Gud vad jag längtar! Vill bara uppleva den där härliga morgonen igen när jag satt på toaletten och knappt kunde tro mina ögon för att testet var positiv?
Håller tummarna!
Hur går det för er? Här lyser pluset med sin frånvaro och har gjort så hela sommaren. Haft två bekräftade ÄL sedan missfallet och trots PCOS och elände så verkar de ha kommit när de förväntats men inget har velat fastna. Gud vad jag längtar! Vill bara uppleva den där härliga morgonen igen när jag satt på toaletten och knappt kunde tro mina ögon för att testet var positiv?
Håller tummarna!
Det går sådär för oss, fick ytterligare ett missfall i vecka 5 i juni :( Såklart blivit ännu mer orolig men har ändå försökt leva på som vanligt och inte tänkt jättemycket på det de senaste. Är ändå glad att jag haft ÄL varje månad och den har kommit på exakta datum så det är ju bra iof. Nu hoppas vi på ett plus denna månaden och att den sedan vill vara kvar. Så tråkigt bara att man inte kommer kunna njuta på samma sätt om man får ett plus. Vill ju ändå tänka positivt och vara glad.
Skönt att ÄL kommit igång för er oxå, håller tummarna! När är BIM?