Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Innan min första förlossning hade min sambo och en vän suttit och pratat om att det, enligt dem, borde vara obligatoriskt med faderskapstest då en pappa rent teoretiskt sett inte kan vara lika säker om det är hans barn som mamman (av förklarliga själ) kan vara. Inget illa menat och jag skrattade mest åt dem då. Sonen kom med akut ks i v. 37 då jag fick hsf och det dröjde 1 1/2 dygn innan jag fick lämna intensiven och försenas med min lilla familj. Väl uppe på rummet utbrister sambon i panik: Är det för sent för ett faderskapstest?!?! Blicken som framförallt JAG fick av närvarande BM var aningens frågande.
När nr 2 skulle ut, även denna gång ks, så tittar en otroligt entusiastisk läkare fram över skynket och säger: Snart är det födelsedag!!! Jag med blodtrycksfall och kräkandes håller upp ena tummen till svar och frågar efter ett tag sambon VARFÖR i HELVETE de håller på att stoppa IN fler saker i magen på mig när meningen var att en unge skulle tas UT?!? Efter sammanlagt 7 minuter lyckas två vuxna karlar och en BM pressa ut prinsen som uppenbarligen hade det bra där inne och sugklockan som tagits fram behövdes inte. En svettig (sjöblöt) läkare tittar över skynket och stånkar: NU....*pust*.... är det...*flås*..... FÖDELSEDAG!!!!
När förbandet ska tas bort från snittet dagen efter börjar jag skratta, ingen bra känsla i magen, och medans sköterskan drar bort plåstret skriker jag: Men snälla du! Du måste ju dra medhårs! (Detta förband kan lika gärna användas till en brasiliansk vaxning kunde jag sedan konstatera!)
Jag är i v.27 med första barnet så kan ännu inte dela med mig av en rolig förlossningsberättelse. Däremot var jag och sambo på vul i v.10 för att få se vårt lilla pyre.
Vi hade tid på en privat klinik långt ifrån hemkommunen så vi hade bokat ett hotell för övernattning. När allt var klart och vi hade fått se vårt underverk sa läkarn att jag kunde gå och skölja av mig allt glidmedel. Min sambo viskade då halvt skämtsamt: "Nej gör inte det, då slipper vi ha så mycket förspel på hotellet sen."
Var inne på förlossningen för kontroll en natt för snart en vecka sedan pga täta sammandragningar. Lägger mig på britsen och väntar på att barnmorskan ska komma in.
Under tiden kläcker min sambo: Vi kanske ska ta en färdknäpp när vi ändå är på förlossningen så slipper vi åka hem sen! (Kan tillägga att vi har 8 mil till förlossningen)
Oj, den blicken som han fick utav mig kunde nog ha mördat honom på stubben! Färdknäpp är inget man tänker på när man nästan får andas sig igenom sammandragningar och mensvärk samt ligger på en stenhård brits! ;)
Älskade sambo ;) De är allt för goa!
Nu sitter jag här hemma och hoppas att värkarna ska sätta igång. 12 dagar kvar till BF, eviga längtan/väntan...
MIna värkar satte igång så smått kl. 9 på kvällen. Lyckades sova lite av och till under natten, var uppe o duschade och hade telefonkontakt med förlossningen. Så min sambo var fullt medveten om att det var på gång. Vi fem på morgonen hade jag hemska värkar och förlossningspersonalen tyckte det var dax att komma in. Jag informerar sambon, klär på mig, letar upp väska och bilnycklar och sätter mig sedan vid ytterdörren och väntar... och väntar... och väntar. VAR FAEN ÄR SAMBON!? Det enda han hade att göra var ju att klä på sig och pallra sig ur sovrummet?
Efter en lååång väntan kommer han men en fullpackad kylväska i handen. "Vad har du där?" fråga jag. "De sa ju på föräldrautbildningen att papporna inte får någon mat på förlossningen, så jag har fixat mig lite käk." svarar han...
Ooookeeej... Jamen visst, jag kan hålla emot ett tag till! 
Favoritar :)
med 16 dagar kvar tills bebis är beräknad så har ja suttit och läst de sista berättelserna nu och har skrattat så jag fått enorma sammandragningar och skrattat så jag har gråtit flera gånger :D
Haha det är mitt första barn och sambon säger det att ja får inte bli arg på förlossningen för då blir han rädd,,,, ska då tillägga att ja är enbart 1.50 (kort/lång) och sambon är över 1.80 men ja kan fortfarande skrämma han med mitt humör ;) mohaha,, ja vi får väl se hur det går med det när det väl blir dags :)
Vilken härlig tråd! :)
När min mamma födde mitt yngsta syskon (jag har 7 stycken så hon har gjort det några gånger) så hände detta lite skojiga runtomrking.
Dagen innan så var mamma och jag på den lokala icabutiken och personalen i kassan sa "jaha här går du och väntar, är det inte dags snart ?
-jo vilken dag som helst, sa min mamma. och de småpratade lite.
Sen på natten åkte mamma in och klockan 5 på morgonen föddes min lillebror.
Eftersom min mamma gjort detta så många gånger och var införstådd med allt och allt gick bra så fick hon åka hem direkt efter att läkaren tittat till barnet.
Jag åker dit och möter upp henne och så kl 10 på förmiddagen så åker vi hemåt, på vägen hem stannar vi vid den lokala icabutiken igen då mamma var sugen på nåt gott efter förlossningen.
Jag stannar i bilen med lillebror.
Mamma kommer fram till kassan och samma kassörska som dagen innan säger : jamen är du här idag igen, när ska du åka in? magen ser ju ut att spricka snart!
Varpå mamma drar undan kappan och visar den lösa sladdriga men fortfarande lite svullna magen och säger, jasså tycker du, jag som precis tappat 4,2 kilo!!
Kassörskan tappade hakan! Och mamma fick såklart förklara att den nyfödda satt ute i bilen och väntade och att hon var på väg hem från BB nu!
Hon fick applåder av folket som stod i kön och kassörskan kallade henne för supermamma :)
Åh jag älskar den här tråden. Både inför min förra förlossning och inför denna...
Den tog verkligen udden av den värsta nervositeten och rädslan
Födde för ca 2 månader sedan och det var en heeelt annan förlossning än med den första. Med dottern tog den 42 timmar från första värken, lång, utdraget och jag var helt slut. Efteråt sa jag "aldrig mer!"
Den här gången vaknade jag av en lätt värk, sen kom en till rätt snabbt. Gick upp och tittade på TV. Sambon vaknade och jag skickade iväg honom till jobbet. Drygt en timme senare hade jag kanske haft 10 värkar, men inga som gjorde direkt ont. Hoppade in i duschen och då PANG.... första krystvärken. "Va faan" tänkte jag "inte nu liksom". Ringde förskolan och meddelade att jag ska föda nu så dottern kommer inte. Ringer mamma som kom snabbt. Gick upp och sminkade mig (?) och sen kom jag på "just jävlar, måste ringa sambon!!"
Han kommer hem på en kvart och då står jag bara och håller emot krystvärkarna, får ju liksom inte föda hemma tänkte jag. Borde kanske ringt en ambulans nu men vi åker lugnt in till förlossningen och där hann jag knappt hoppa upp i sängen innan tappade allt fokus. (Var så himla lugn och sansad innan). Nu skrek jag efter lustgas så jag "äntligen får njuta (?)" och därefter bad jag om ett kejsarsnitt för det hade jag minsann läst att det är upp till varje kvinna att bestämma hur hon vill föda....
Sammanlagt så kom sonen ut 2 timmar efter första värken. 4200 g och perfekt! 