Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Visst blir man pysslig när det är dags för förlossning?
När jag skulle klämma ut min första gosse hade vi precis fått tillbaka strömmen efter 9 dagar utan ström och vatten mitt i stormen Gudrun, 2 dagar hade jag på mig att göra rent i svinstian - trodde jag! Disk i stora högar, tvätt, leriga hundtassar på golven osv..
2 dagar innan bf gick vattnet och det enda jag kunde tänka var; Nääe, fan! Jag som skulle städa och diska idag!
Hann inte börja me något för monstervärkarna högg tag i mig så jag inte kunde klä på mig själv ens. I bilen påväg in var värkarna 1 minut långa med en minuts mellanrum. Framme vid bb kunde jag inte gå pga värkarna och bad om en rullstol, barnmorskan undrade om det verkligen var nödvändigt?! Efter en liten koll var jag 6 cm öppen och det skulle dröja några timmar innan allt var över sa dem...
Allt gick mycket fortare än beräknat. Jag höll krampaktigt i lustgasmasken och brölade jättehögt i den vid varje värk mellan varje värk skällde jag på min dåvarande sambo att han sa till 1 sekund för sent när värken kom varje gång - arg var jag!
När det var dags för krystvärkar vägrade jag släppa lustgasmasken, barnmorskan och jag hade dragkamp. Jag VÄGRADE släppa den och slogs för den och fortsatte andas i den, men barnmorskan stängde av gasen, jag var lyckligt ovetandes detta :)
Ingen skrattretande historia direkt, men man tänker inte alltid så värst klart när det är dags för förlossning, disk och tvätt och städning..
Haha, jag tittade igenom filmen från min förlossning häromdagen, och insåg att jag, under nästan hela värkarbetet, låg och drog one-liners för barnmorskan. Jag berättade poängen i ett skämt, sen kom en värk och jag hasplade ur mig "jag ska snart berätta det roliga, jag måste bara andas lite först!". Det här upprepades massor av gånger, och barnmorskan skrattade lika mycket som maken gjorde. Dessutom var skämten rejält dåliga, och oftast interna också, så ingen, utom jag, fattade vad som var så kul. Men jag gjorde mitt bästa för att förklara i alla fall. 
Också bad jag hela tiden om ursäkt för att jag drällde fostervatten på golvet när de bad mig gå upp till toaletten för att kissa, och vid ett tillfälle så kröp jag tillbaka till sängen, medan jag torkade upp fläckarna på golvet. Att jag samtidigt skapade nya pölar bakom mig där jag kröp, det hade jag ingen uppfattning om, så maken gick bakom och torkade. 
Under slutskedet, på förlossningspallen, blev jag kissnödig, vilket jag talade om för barnmorskorna. De höll fram ett bäcken och sa att jag kunde kissa i det. Efter en stund frågade jag: "har jag kissat nu?" men det hade jag tydligen inte... 
Maken tyckte jag betedde mig lite irrationellt, men vad fan, jag hade varken ork eller koll då.
Maken tyckte jag betedde mig lite irrationellt, men vad fan, jag hade varken ork eller koll då. 
Vår berättelse då;)
Det började tidigt på morgonen den 15/12-09.
jag vaknade av att jag hade molvärk i magen & sambon låg & tittade på mig med en konstig blick. Han frågade hur fan jag hade kunnat sova ända tills nu????? Vadå?? säger jag.............svintrött!
-Jamen kände du inte vad som hände? sa sambon
-Nä tydligen inte,vaddå hände?!
-Till & med JAG kände att bebisen slog volter där inne *hahaha*
Det gick en stund & molvärken satt kvar,vi fick en känsla av att ngt var på gång;) så jag ringde min mamma så hon kunde komma & hämta sonen ifall vi behövde åka in.
Jag låg mest i sängen & blev serverad.
När sonen åkt tog molvärken i & blev mer intensiv då förberedde vi oss på att åka in till kvällen.
Sambon började dammsuga,diska,rensa kylen &gick & handlade lite gott att ta med till förlossningen.
Väl hemma igen blev spänningen lite för mkt för sambon,som började med att frysvaror i kylen & vika smutstvätten som skulle ner till tvättstugan!! OBS:Detta var min sambos 1:a förlossning!!!
Jag tog det med ro & bara skrattade åt kärlekens förvirring.
Taxin kom vid 18:30 & chaffören blev stirrig när han fick veta att vi skulle in till förlossningen (det hade han helt glömt av) han bad mig snällt att inte föda i hans bil;)
Väl framme på förlossningen var chaffören så glad att jag inte födde i hans bil att han bjöd på resan 
.
Vi kom in på ett rum & barnmorskan klämde lite på min mage,fick en lite orolig blick & gick för att kalla på en förlossnings läkare. De kom snart tillbaka & gjorde ett UL,då visade det sig att bebisen låg i säte.
Sambon skrek -JAG SA JU DET!!!!! JAG SA ATT BEBISEN SLOG VOLTER. MEN DU SOV!!!!
-Läkaren skrattade & frågade hur jag hade kunnat sova?!
-Jag va väl trött & när jag är trött så sover jag,sa jag (som fortfarande var helt lugn).
Jag fick bricanyl för att få SD att upphöra (& det hjälpte) läkaren sa att det var bäst att vi stannade över natten så skulle de göra ett vändningsförsök av bebisen på morgonen.
Barnmoskan ville sätta en nål på mig ifal. jag behövde få vätska eller medicin,när hon satte nålen spräckte hon ett kärl & blodet fullkomligt SPRUTADE överallt!!!! Hela sängen,golvet,hon själv & jag var helt nerblodade!! Sambon höll på att bryra ihop,medans jag tog det piano & förklarade att - Det göööööör ingenting!!!
När slakthuset var städat & jag duschat så gick vi & la oss.
Jag vaknade på natten kl 2 med hemsk halsbränna?! Det har jag aldrig haft förrut 
.
Gick på toa & drack vatten (sådär 1 liter) gick in på rummet igen & precis när jag skulle lägga mig kom 1:a värken! Jag väckte sambon & han ringde på BM. Jag fick mer bricanyl,men efter en stund så förstod vi att detta hjälper inte. BM sa att bebben vill ut!
Läkaren kom & gav mig alternativet att föda i säte (jag har fött vag 2 ggr innan) så han sa att det är inte omöjligt,men han skulle nog ändå rekomendera ett snitt.
Jag sa: jag tänker inte skita ut en unge med arslet först,så ni får allt plocka fram kniven 
!!!!
Det utbröt ett as garv hos personalen & sambon bara skakade på huvudet & förklarade att hans flickvän inte var så bra på att "linda in" ord & prata "fint".
Personalen förklarade att det inte var ngn panik & att det kunde ta några timmar innan narkosläkaren kunde komma (han var på OP) då va klockan strx före 03:30.
Men bara några minuter senare kom all personal in på rummet & frågade om vi var redo för bebisen?
jag rullades in på OP & låg på vänster sida när narkosläkaren satte EDA:n,samtidigt stod läkaren & pratade med mig om hur allt skulle gå till,men det hörde inte jag eftersom jag är döv på höger öra ?!?!
Sambon förstod tillslut varför jag var helt tom i blicken,men då var det försent!! Det var dags för snittet!
Sambon satt & höll mitt huvud & det enda han sa va: Jag älskar dig,jag älskar dig, om & om hela tiden:)
Till slut hörde vi det:SKRIKET;bebisen skrek!!!! 04:32 Kom hon:)
De var tvungna att gå iväg för att suga rent henne på slem men BM gratulerade till en perfekt svarthårig dotter!!!
Vi fick stanna 8 dagar på neo eftersom lillan kom 5 veckor för tidigt,men hon måde toppen & var stor för att komma så tidigt.
Efteråt frågade alla varför/hur jag hade kunnat vara så lugn hela tiden??
Jag sa att jag trodde helt enkelt inte att bebisen va på väg & att vi snart skulle åka hem igen!
HAHAHA! Den här tråden gjorde min fredag :D
En vännina berättade att när de skulle få sitt första barn så väckte hon sin man och sa att bebisen kommer nu.
Han yrvaken hoppar ur sängen tar en kalleanka tidning och säger.:Jag ska bara gå och skita först. och går.
Några sek senare snubblar han ut från toan med kalsongerna vid fotknölarna och vrålar, VAD SÄGER DU!!!
ÄR DET DAGS?.
Var så inne i mina värkar, att jag bara tjatade: Det kommer hela tiden, det kommer hela tiden... Till sist frågade sambon vad det är som kommer. Vatten? Nej, värkar, sa jag. Åh, fan, då får jag nog gå in o duscha, fick han ur sig. Vi hann va 50 min på förlossningen innan lillen kom.
Min förlossning började kl 05,59 med att jag vaknade av att jag hade ont i magen. Jqg ligger kvar i sängen och tänker inte så mycket på att det kunde vara en värk... efter ca 20 min kom det en ny värk och nu är sambon uppe och frågar mig: "vad gör du uppe såhär tidigt?" (jag var sjukskriven...)
"Jag har lite ont i magen." sade jag helt lugnt. efter det kommer värkarna ganska regelbundet men med långt mellanrum.
Vid 8,30 går jag på toa och ser jag har blödigt lite, säger till sambon (som inte åkte till jobbet den dagen, jag ville inte vara själv...) att jag trodde det var slemproppen. "jaha." svarade han som satt vid datorn och spelade...
Jag ringde till Fl och pratade med dem, de svarade att "eftersom det är första barnet så kan det ta lite tid, ring tillbaka om du får kraftigare värkar eller tätare mellan värkarna."
Så, vad kunde jag göra?! det var bara att fortsätta vanka där hemma och andas mig igenom värkarna som kom.
När klockan närmade sig tolv tiden frågde sambon om jag ville äta lunch? ABSOLUT!!! insåg att jag var vrålhungrig. så jag klär på mig och vi bestämmer att vi skulle äta på Mc Donalds... "ska vi ta en promenad"? frågar sambon (det tar ca 10 min att gå dit från hemmet). "visst" svarade jag, med nu ca 7 min mellan värkarana.. sagt och gjort, vi gick ner och åt lunch, det var ju bra att röra på sig hade jag hört... Det tog lite längre tid än vanligt att gå, då värkarna kom titt-som-tätt...
Väl framme åt vi lunch och jag behövde gå på toa igen... åter igen fick jag en blödning. Berättar det för sambon och vi börjar gå hem. Värkarna kommer lite tätare nu och när vi passerar Willys säger sambon:
" Ska vi gå in och handla lite, så vi har på förlossningen..." för det hade ju "alla" talat om, att det skulle ju ta så lång tid så det var bra om man hade med sig något som gav oss energi...
Så vi gick in och handlade... väl hemma igen rigde jag förlossingen och berättade att jag hade haft en blödning till och att värkarna kom med 5 min mellanrum. vi fick åka in...
vi var inställda på att åka till Karolinska i Solna, men det var ju fullt, så vi fick åka till Danderyd. Nu började jag känna lite oro... hade ju ingen aning om var förlossningen på Danderyd låg... på KS hade jag ju redan kollat upp det...
Väl framme på Danderyd sprang min sambo som en yr höna några meter framför mig och tittade vart vi skulle gå... till slut hittar vi rätt och blir inskrivna 15,15. jag var öppen 3 cm och vi fick ett rum, vi fick veta att de provade att jobba med "Dublin-metoden" (vilket inebar att vi hade en sköterska eller BM inne på rummet nästan hela tiden.) så när vi blir ensamma en kort stund säger min älsake sambo: "kom ihåg älsking... Smärta är karaktär... just då får jag en jätte värk... och jag bara tittar på honom och hånler...
BM kommer in igen och jag klär av mig, MEN jag vägrar ta av mig min BH. Bm försöker att övertala mig att den ska av, men INTE!!!!
Sedan får jag ett täcke över mig, och jag sparkar av mig täcket från fötterna, de (både sambon och BM) lägger tillbaka täcket över fötterna och jag blir skit arg. "jag vill inte ha något på fötterna " säger jag och blänger på sambon.
18,36 föddes vår underbara son..... Och vi hann inte med att äta något av det vi hade handlat tidigare...