Mamman har ställt av sin bil...

Jag talar inte om för min man vad han ska göra eller tycka o känna - om han inte ber mig om min åsikt. Vi lever tillsammans och vi är varandras bollplank.

Naturligtvis vet han EXAKT vad jag anser om bonus mamma numera - jag i min tur vet ju vad han tycker.

Under åren har jag, precis som du, ofta varit den som hållt tillbaka, slätat över o försökt se det ur mammans synvinkel. Jag har på sistone slutat med det eftersom jag inte längre kan se ngt förlåtande i hennes agerande men naturligtvis fortsätter jag göra diskussionen med min man. När han vill.

Om jag däremot behöver kräkas lite extra över situationen och det blur lite väl magstarkt för att ta det med honom har jag hittat mig fantastiska bollplank utanför vår relation. Kvinnor som är både biomammor och bonusmammor och som kan ge mig olika synvinklar på konflikterna - och händelserna som leder fram till konflikterna... Jag råder dig verkligen att göra detsamma...

Om man bara har hönorna att prata med blir man lätt knäpp ;)

Det optimala är att hitta ngn som lyssnar o förstår - men kanske inte för den skull alltid håller med utan kan fungera som jämnvikten när det är som jobbigast :D

Men här skriver du att det står inskrivet i vårdpappren att det bara är hon o han? Eller missförstod jag?

Gäller det inte hämtning så borde ni ju som sagt lägga upp det som passar dig, pappan och barnen bäst under era veckor - oberoende vad mamman tycker.

Gäller det hämtning så får det vara så :)

Jaha då förstår jag.. var otydlig där. Menar med att hon uppgivit där att det bara är hon & han (barnet alltså) de veckorna han är där, utan att hon inte har någon social kontakt med andra utan hon "har bara barnet". 

Du, TS - du vet att troll kommer i många former? De förekommer inte bara som trådstartare, utan även som "påeldare" i trådar med en enda uppgift: att provocera och lyfta fram helt befängda argument för att få en tråd att bli hätsk. Troll dör av syrebrist, så det är bara att ignorera dem så försvinner de.

Koncentrera dig på dem som klarar av att hålla blicken på sakfrågan och ta till dig av den information som kan vara behjälplig.

Ok. Bra jag frågade då ;)

Isåfall - hämta!!

Fast så är det ju inte...

Det är ju ngt du själv fabulerat ihop.

Det är ju mamman som bestämt att TS inte får hämta. Inte BUP. Pappan orkar inte sätta ner foten eftersom det blur mer bråk med mamman då...

Ärligt talat förstår jag inte riktigt problemet....
Varför skulle ett barn med adhd inte kunna cykla utan vara tvungen att åka bil överallt?
Det är väl inte svårare än att ex planera in veckohandlingen den dagen. Är det BARA 12km sa antar jag det är er närmsta ort med matbutiker utan ockerpriser. Ingen av er som jobbar där?
 
Du gör en höna av en fjäder. 24km/vecka är ju fruktansvärt fånigt att tjafsa om. Man kan väl inte hålla en bil man inte behöver för att köra 24km varannan vecka heller. Om pappan är så fruktansvärt snål så det är ett problem får han väl be henne på en tjuga för bensinen varannan resa.

Har du läst TS inlägg?

Pojken har problem att cykla och TS o pappan övar med honom. Dick behöver han stödhjul vilket mamman inte ens bemödat sig att sätta dit. Mamman vet alltså antagligen inte ens om han kan cykla den sträckan.

Pappan arbetar två timmar med bil bort och hittills har mamman förbjudit TS att hämta o lämna barnet.

Sedan är det vad jag förstår inte körningen i sig som är problemet utan att mamman inte ens tagit upp saken till diskussion och frågat pappan om det går att lösa. Istället har hon helt enkelt ställt av bilen och sedan upplyst pappan om situationen.

Vill man ha ett fungerande samarbete är det kanske inte bästa sättet att göra på...

1,5 år är ganska kort tid efter en separation så det kommer att bli bättre med stor sannolikhet. Håll ut bara.
De allra flesta behöver något år att trivas i sitt nya liv fullt ut och kan tänka mig att det tar ännu längre tid när den ena startat om sitt liv och redan flyttat ihop med en ny partner.

Själv var jag den som lämnade min man för 2,5 år sedan. Jag tyckte inte ens om honom som vän på någon punkt längre. Han ville inte och som hämnd har han bråkat och jävlats heeeela tiden. Just nu är det bråk om bodelningen. Han vill ha saker i garaget och han får ta precis ALLT för min del - bara han gör det! Men just hämtningen är ett problem och trots att bodelningsadvokaten ska vara med så funkar inte ett enda sätt för honom. Allt för att bråka och tjafsa. Han bor ihop med en nu sedan några månader tillbaka och jag trodde det skulle bli lugnare så men icke.
TROTS den här situationen ja velat kräkas på och så tog det ungefär 2år innan jag var helt mentalt redo för en ny relation. Det är inte riktigt min grej att läka med hjälp av en annan människa utan tycker man ska bli stark i sig själv först innan man går in i ett nytt förhållande, men har stora krav så lär nog dröja ändå .
Vad jag vill säga är att oavsett hur deras separation såg ut så är det inte alls konstigt att hon inte orkar släppa över ansvaret på dig ännu. Det har med hennes läkeprocess att göra så ta det inte personligt! Att släppa över det käraste man har på någon annan som man dessutom inte känner så väl är väldigt svårt - särskilt när det finns diagnoser med i bilden. 

 
Men ha tålamod!
Ju mer du lär känna henne - ju mer kommer hon våga lämna över ansvar till dig. Och när tiden läkt såren.

Vad larvig du är! Du tolkade ju själv ts inlägg som att det var något som bup bestämt innan ts själv förtydligade vad hon menade!