Anonym (Wtf) skrev 2018-04-04 22:43:19 följande:
Jag träffade mannen när jag var väldigt ung, vi gifte oss i 20 års åldern. Lite äldre än 30 är jag men runt där.
Ja jag vet inte vad jag sysslade med, idiotisk sak att ryckas med för att jag är förvirrad med vad jag vill. Äckligt, äckligt av mig, glad att jag vaknade upp. Tur inget hände, hade inte kunnat levs med mig själv,
Det var bra att jag skrev ett inlägg här, började tänka i andra banor.
Jag och makens kärlek är stark men det är en del runt om oss som är slitsamt och tär på oss som fan. Vill inte gå in på detaljer. Vi har även växt ifrån varandra och jag vet inte om det är tryggheten jag håller fast vid.
Pratade med honom om hur jag känner och han blev såklart ledsen. Men att det är jag som måste bestämma hur jag ska göra.
Ja det är klart att han blev ledsen, men du skall veta att du har gjort helt rätt, i.a.f tycker jag det..Förutsatt att inget fysiskt har hänt.
Nu återstår jobbet att länka ihop er som ett par igen. Tycker inte det skall vara omöjligt eftersom du sagt tidigare att ni älskar varandra. Nyckelordet är kommunikation, ni måste tala med varandra..vara ärliga..ställa upp för varandra.
Jag förmodar att du inte talade om hur nära du var att vara otrogen, utan bara pratade om att känslor som började svikta. Det kanske räcker med det eftersom bollen ligger helt och hållet på dig hur du vill ha det, och fysisk otrohet inte har förekommit. (enligt dig)
Annars håller jag med (man). Allt måste fram...alla snaskiga saker. Din man måste ju också få ta ett beslut om hur han vill ha det. Om inte annat kan det hjälpa honom att gå vidare.
Men lite nyfiken är jag...Vad sa skitstöveln när du ville bryta??
