Vi kom hem från Ryssland igår!
Vi flög med KLM åt båda håll, med ett byte. Ni som flög med bebisar, var era bebisbälten på flygplanet lika värdelösa? Både sonens och mitt bälte öppnade sig hundra ggr, och rasade ner 300 ggr. Det var inget att lita på ifall något skulle hända.
Både tur och retur, sov sonen på den ena flygningen och var vaken på den andra. Sonen hade inget ont i öron, flörtade massor med flygvärdinnor J
Måste säga att resan har varit mycket jobbig, och vi hann ungefär hälften av allt som varit inplanerat.
Det blev alltså mycket svårare än när vi reste med dottern i samma ålder (hon ammade lugnt overallt och sov lugnt overallt). Men det gicj ändå bättre än jag hade befarat. Alla var friska och nöjda mesta tiden, bebisen åt rysk barnmat och åven våran restaurantmat väldigt bra och sov hela nätter.
Det var mycket jobbigare att resa med sonen än med dottern när hon var i samma ålder. Framförallt, han somnar INTE om det är oroligt runt omkring. Han somnar ALDRIG själv i vagnen.
Så jag fick bära honom väldigt mycket. Men det var inte värst.
Det värsta var att han blev fruktansvärt orolig just när vi behövde att han skulle vara lugn, och då snurrade han som en fläkt i min famn, jag fick väldigt ömma armmuskler, jag fick ju förhindra honom från att ramla ner hela tiden. Under dessa tider var han inte lugn en sekund.
Jag tror han kände av när folk runt blev så? exalterade, han är väldigt känsligt för sånt.
Till exempel, visst var han orolig i Katarinas palats: massa guld och speglar runt, allt glittrar, enorma mängder turister runt? Men han bara snurrade och vrängde och vred på sig. Däremot när vi kom till Bärnstensrummet ? då blev han som galen, han bara skrek och gnällde.
Jag fick gå ut, han lugnade ner sig. Gick in egen ? han blev såhär tokig igen?
Samma på Hermitaget (vinter palatset). Visst var det VÄLDIGT mycket folk, allting glittrade och glänste.
Han blev så orolig, jag fick amma i flera salar, till och med gå runt på museet bland tavlor och amma?
Flera damer-vakter i salarna erbjöd mig sina stolar att amma sittande? fast jag vet ju att det skulle inte hjälpt sonen.
men det var OK tills vi kom till Italjenska rummet med Raphaels berömda Madonnor. Han blev helt tokig och snurrade som en fläkt i min famn, jag visste inte vad jag skulle göra, vi kunde ju inte gå ut heller, vi var ett stort gäng, och jag var typ allas guide och vi hade så lite tid?
jag gick in i salen bredvid, där var det ganska mörkt. Jag trodde att det var kanske typ en korridor, såg knappt tavlorna. Det var också ganska lite folk där (jämfört med galenskapen vid Raphaels Madonnor), så jag sätter mig på en sammetsbänk och ammar. Sonen slappnar av, och jag hoppas att han kommer att somna.
Då kommer vakten-tanten och säger att man inte får amma här, för att det finns amnings rum.
Jag är ju redan sönderstressad, och då är det bäst att stryka mig medhårs. Det visste inte damen. Hon säger: ?Det står i våra regler att man inte får amma här. Ska jag kalla efter ordningsvakter eller??
Jag säger: ?Javisst, gå och kalla efter vakter! Här är det barbröstade ammande Madonnor och barsnoppade romare runt omkring i varje sal, och du ger dig på mig som verkligen matar mitt barn!??
Hon säger: ?Men du måste väl inte amma precis här, mitt i Titian rummet!??
Jag lyfter blicken.. just det, rakt framför mig hänger Titians tavla Danae. För några år sedan var det en galning som skvätte syra på den (nu är tavlan återställd). Och nu sitter jag framför den och skvätter bröstmjölk på den sitter snällt och inte stör någon.
För bara någon månad innan resan började min son kunna amma mitt bland folk, innan dess skulle det vara tyst och mörkt runt omkring, annars totalvägrade han. Men även nu har han sina begränsningar. Han till exempel inte kan amma när mamman grälar med vaktaren. Så han släpper bröstet och börjar gnälla. Jag blir enormt arg och säger: ?Ingen såg mitt bröst tills du kom hit och störde. Nu släppte ju bebisen bröstet, tack vare dig, så NU ser alla mitt bröst, och dessutom skriker bebisen och stör alla. Grattis. Och jag tänker sitta här tills han lugnar ner sig.?
Vaktar-tanten går åt sidan, sätter sig där och funderar. Sonen är redan orolig, det hjälper inte att försöka amma. Jag kommer till hennes bänk, sätter mig bredvid med gallskrikande bebis och drar upp bh-n på båda sidor. Antingen lugnar sig bebisen eller blir tanten mera provocerad, vilket känns lika bra för mig i denna stressiga och tokiga stunden.
Tanten fattar att hon får välja annan taktik. Hon säger snällt och milt: ?men det är ju så mycket folk här, klart att bebisen blir orolig! Kom hit, här i rummet bredvid är det mindre folk, varsågod, ta min plats här! Vänta, jag ska dra ner gardinerna?. Hon drar ner gardinerna i nästa (också italienska) rummet. Jag tackar och förlåter henne.
Sonen ammar en stund och får nya krafter. Museets besökare börjar (kanske) undra varför det är så mörkt. Jag reser mig och vi går vidare.
Bärselen var med på resan, men förblev oanvänd. Hipseatsen användes dagligen, men han satt inte alltid lugnt på den, utan mest snurrade, stod och klättrade på den.
Nästa gång får det bli en sol-och-bad resa, sa jag till min man. ?Du menar, Miami plus några dagars besök i New York och Wasington?? ? frågade mannen.
tanken var att amma mindre och mindre och ge mer och mer vanlig mat. Nu istället äter han "vanlig mat" som när han var 7-8 månader, och ammar mer och mer, han som vägrade amma så fort det var NÅGONTING i närheten, typ en person som gick förbi, eller nån som pratar lugnt i andra änden av rummet. Nu ammar han både kring folk, på bussen, restaurangen, i parker....
